Där satt den!!

Jag kände suget redan på jobbet...trots en värk i nacken hela dagen.
Var lite tveksam till när, var och hur...men när Markus avslöjade mina funderingar i bilen på väg hem så bestämde jag mig; det fick bli en sväng.
Vilken sväng lät jag vara obestämt.

På med kläderna med det numer välbekanta pirret i magen...:)
Blir alltid lite smånervös innan jag ska ut och springa.
Tänkte ta mig mot Sörberge, trots den tråkiga transportsträckan över bergeforsbron. Sen vart det skulle bli därefter lämnade jag öppet...vill inte sätta den pressen på mig själv i förväg.

Så jag sprang...och sprang...och sprang...och när jag sprang över bergeforsbron igen, på väg hem, så konstaterade jag att jag skulle klara en mil...och den som säger att den aldrig har sett en löpare le, skulle ha sett mig. För jag log! Med hela ansiktet!
Jag, Angelica, klarade av att springa en mil!!! 10,43 km för att vara mer exakt!! På 1 timme och 2 minuter...
För 3-4 månader sen klarade jag inte av att springa mellan två lyktstolpar ens....

Woohoooo!!!