Finns det nåt som får en att må bättre än att få det bekräftat att man har fantastiskt fina barn...att de är duktiga i skolan och att de är jättefina människor!?
Imorse hade vi utvecklingssamtal med Neo, och jag ger nog inte honom tillräckligt med cred, för jag kan komma på mig själv med att bli förvånad över allt positivt som hans fröken hade att säga om honom.
Han ligger långt fram i utvecklingen och har inga "problem-områden" utan får snarare extrauppgifter för att få stimulans.
Jag och Neo kan ha ganska många dispyter hemma, men i grund och botten handlar det nog om att jag har svårt att ta honom på rätt sätt...för när jag väl lyckas med det så är han ju helt underbar.
Våra diskussioner handlar egentligen bara om att jag har tagit honom fel. Han är väldigt känslig på tonlägen och uttryck.
Men det är inte alltid så lätt att tänka på det, när man är stressad över allt som ska hinnas med när man kommer hem från jobbet.
Men jag vet vad jag måste göra...så det är bara att jobba med det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar