Effekt av tristess

Ja det verkar inte bättre, min tristess leder till ett blogginlägg. Dock lär det inte bli nåt muntert, men vad fan, det är ju jag. :)

Anledningen till min tristess kan vi spåra 9 år bakåt i tiden, och javisst, mitt första barn föddes ju för 9 år sedan.

Efter sig lämnade hon spår på min kropp, som bara förvärrades när mitt andra barn dök upp.

Spår som blev ännu värre efter att jag fick för mig att vara hälsosam och börja med löpning.

Vad jag pratar om? Jo, åderbråck minsann!

Så varje gång mina barn så snällt har talat om att jag har äckliga knölar på benet, så har jag spännt ögonen i dem och sagt med hård röst; Det är ert fel!!

Sen har det varit slut på det samtalet.

Men hur som haver, nu har jag då äntligen fått det åtgärdat. De har varit varken sköna eller klädsamma, så in under kniven ba´!

Specialistläkarhuset fick äran...så i torsdags skjutsade Markus upp mig dit...och lämnade mig... Hur kunde han lämna mig?!

Jag fick en fin skjorta...

Sen kom läkaren in och ritade lite på mig...

Jag fick känslan av att han hade en plan...:/

Väl inne i operationssalen så fick jag lugnande och smärtstillande....ååh ljuva känsla...:) Och efter att noga ha förklarat för den omtänksamma manliga sköterskan att jag minsann var väldigt nervös och borde behandlas som ett barn, så tog han min hand och pratade lugnande med mig...och när kirurgen kom, så märkte han nog på mig att nu var det fara och färde...för jag kände två nålstick (lokalbedövningen av ådern) och det nästa jag minns var att sköterskan sa; Så ja, nu är vi klara...du somnade visst. :)

Jag hade minsann sluppit ifrån allt det obehagliga! Vilken kille! :)

Men nog var jag lite dåsig efteråt allt...

Väl hemma så har jag väl i stort sett varit sängliggandes...har ont i vad jag skulle tro är snitten som de gjorde...

Men jag masade mig ut i fredags en sväng i solen iallafall.

Nova liknar mig vid en zombie...min tanke var en mumie, men det är kanske sak samma?! :)

Lite nyfiken blir man ju på hur det ser ut därunder...så vi blev ju tvungna att plocka bort lindan...och möttes av detta...kanske för sent att varna känsliga läsare nu, men jag kan ju trösta eventuella känsliga tittare med att det snurrade bra i skallen på mig med när jag såg det här.

Jag fick helt allvarligt lägga mig ner igen för att inte svimma...

Så nu väntar ju nästa pärs, att ta bort de där blodiga sakerna...för under sitter tejpen som håller ihop såren...åh herregud...jag blir svimfärdig bara jag tänker på det...

Jaja, hur som helst...det är med anledning av allt detta som jag är så otroligt uttråkad...isolerad...och less!!

Jag ligger i sängen och sappar mellan tv-kanalerna...går jag får jag ont...sitter jag får jag ont...

Men jag försöker ändå röra lite på mig, för ju snabbare jag kommer igång igen desto bättre tydligen...

Nu får det räcka tror jag...men vi får väl kanske se bloggen som startad igen. :)